En Blandning av Arbete och Skvaller - Roddarmadamernas Liv i Fokus
I det gamla Stockholm var roddarmadamer oumbärliga för stadens vattentransporter. De fyllde en viktig roll i lokaltrafiken, särskilt mellan öarna och Gamla stan. Denna efterfrågan på båttransporter över Mälaren och Saltsjön skapade en stark marknad, och rodderskorna blev snabbt kända för sin skicklighet och effektivitet. Många av dem var gifta kvinnor vars makar inte kunde försörja dem tillräckligt, och de drev ofta egna företag.
Dessa kvinnor, som styrde småbåtar och fraktade människor och gods över vatten mot betalning, utgjorde ett unikt yrkeskollektiv från 1400-talet och fram till mitten av 1800-talet.
Det äldsta bevarade tillståndet gick till Olof Öhrns hustru Christina år 1734. Hennes man, en före detta soldat, låg tyvärr i krig mot hälsan, så det var upp till Christina att ro in pengarna. Gifta kvinnor vars makar var oförmögna att själva arbeta fick förtur till det här hårda jobb.
Om du ville ha en båttur från Gamla stan till Mariefred fick du bänka dig i båten i hela 8 timmar!
Roddarmadamerna var entreprenörer med stort E. År 1772 hittade man 68 båtar uppdelade på nio stationer, och 1856 hade de blivit som en armada – hela 96 roddlag i Stockholm! De körde runt som sjöproffs och hade koll på att få med sig 20–25 passagerare per tur.
Enligt en italiensk greve, påstods några av dessa damer ha erbjudit extra tjänster för en extra slant. "Bra kvinnor som ror som djävlar!" sa greven när han besökte Stockholm 1787. Frågan är om han menade sjöfarten eller något annat...
Bellman, den gamle trubaduren, hamnade i en schism med en roddarmadam 1763. När han tog över rodret under en tur blev det snack om staden – att han faktiskt lyckades göra en roddarmadam ordlös!
Under 1800-talet stod roddarmadamerna inför utmaningar från konkurrerande båtar, särskilt vevslupar som drevs av dalkullor från 1820-talet. Ansökningar och supplikationer till Handelskollegiet visar på de strider som utkämpades för att bibehålla roddarmadamernas privilegier och rättigheter. Trots detta pågick deras verksamhet ända fram till ångbåtarnas inträde på 1870-talet.
Sen kom ångbåtarna in som ett slags sjömonster. 1875 var det bara 23 roddbåtar kvar vid fem roddartrappor i Stockholm. Efter det blev det allt färre och färre roddbåtar i omlopp.
Enligt Stockholms författare Per Anders Fogelström, hade vi roddarmadamer ända fram till första världskriget, kanske ännu längre. London och Venedig hade ett liknande system.
Historierna om roddarmadamerna berättar om deras burdusa sätt och grova språk, något som även fått plats i litteraturen genom författare som August Strindberg. Även om de mötte utmaningar och konkurrens, stod de starka och fortsatte att vara en vital del av Stockholms hamntrafik.