Syntolkning vid ledsagning

Häromdagen fick jag ett annorlunda uppdrag. Kollegan som arrangerade turen var sjuk, kunde jag hoppa in i hennes ställe?

Själva vandringen var väl ingen konst - den skulle röra sig i området kring Östgötagatan, Bryggartäppan, Katarina Bangata och till “Vi är i mål” - konstinstallationen för Lennart “Nacka” Skoglund och tillbaka. Men beställaren av uppdraget var Iris Hjälpmedel som i sin tur hade bjudit in ett 40-tal försäljare av taktila hjälpmedel.

Varje dag står vissa individer och grupper i vårt land inför nya utmaningar. Både i stort och smått. Iris arbetar engagerat för ett öppnare samhälle med ökad tillgänglighet för alla. Det gör man genom att varje dag utveckla och tillhandahålla en rad snillrika produkter och tjänster.  

Som guide fick jag i uppgift att genomföra en stadsvandring på totalt 45 minuter - det vill säga bara hälften så lång som mina ordinarie turer, och som samtidigt “bara skulle gå runt ett bostadskvarter”. Lätt?

Nej, inte helt. Varje grupp var på 20 personer, där hälften av dem fick låna en ögonbindel för att prova hur det är att inte kunna se. Den andra hälften fick låna ett handtag för ledsagare, som fästs på armen med kardborreband. Den blir ett hjälpmedel för personer med synnedsättning som promenerar med ledsagare. Handtaget gör det enkelt att hålla i ledsagaren, vilket möjliggör fri rörlighet utan fysisk kontakt.

Min uppgift var att berätta om Stockholm och Södermalm i stort. Hur lång är Östgötagatan där vi står. Jag berättade att gatan sträcker sig över nästan hela Södermalm i nord sydlig riktning och att det är byggnader på båda sidor. Husen har 5 till 6 våningar. Nästan hela gatan är enkelriktad.

Med hjälp av en taktil karta fick deltagarna möjlighet att känna hur stor Södermalm är i förhållande till stadens övriga holmar. Jag lät deras finger dansa från holme till holme - men de fick också känna den släta ytan av vatten.  

Jag berättade om olika byggnadsstilar och om tegelstenar. Huset där vi står har 5 till 6 våningar, första våningen har sin fasad i rött tegel. Detta är lagt horisontellt. Fönstren har en rak nederkant, medan överkanten är rundad. Porten är rundad vid den övre kanten. Tegel var mycket diskuterat förr. Många yngre arkitekter tyckte att tegel var tråkigt. Detta tegel är ljust i färgen. Till Stadion till exempel användes Helsingborgstegel som både var mörkare och dyrare.

Deltagarna fick ta och känna på fasadernas tegelstenar. Kunde de gissa hur tung en tegelsten var förr?  

Vid lekplatsen Bryggartäppan, fick 20 personer stå på rad vid ett lågt staket. Här fick deltagarna ta på staketet, för att känna hur det varierar i höjd.

Jag berättade att lekplatsen är 20 meter lång och 10 meter bred. Innanför finns små ålderdomliga trähus, sneda och vinda. Temat är hämtat från Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad. Färgerna som används är mörk-ljus brunt, svart, naturliga färger,inga grälla kulörer. Vid flera av husen finns informationsskyltar. Husen är handbyggda på plats. Här hittar vi t ex Barnängens textilfabrik, smedja och sista styvern. Parken skapades av konstnären Tor Svae.

Här hade jag oturen att en sopbil kom förbi och förde en herrans liv. Jag fick försöka överrösta trafiken så gott det gick, samtidigt som jag kämpade med att försöka skapa en behaglig stämning. Några i gruppen ville gå vidare, andra behövde mer tid. (Nyttigt att se att vi har olika behov).

Högre upp på Gotlandsgatan går staketet över i en husfasad. På 1700-talet låg här ett bryggeri, som sedan blev ett kronobränneri och sedan ett sjukhus. Här fick deltagarna känna på en järnport i mitten av byggnaden. Porten är stor och bred, kanske 3 meter hög och 3 meter bredd. Den nyfikne förstod att gångjärnen var från förr, kanske från 1950-talet. Porten är svetsad, ett tidigare smidesarbete. (Här blev de första i gruppen stressade över att de sista tog så lång tid på sig - vid nästa tillfälle måste jag komma ihåg att berätta att vi alla behöver olika tid på oss att upptäcka och känna oss för. Kanske är 10 “blinda” med 10 “ledsagare” en väl stor grupp för denna övning).

Lite längre fram på samma husfasad finns en källardörr. Här kunde jag berätta att fönstren ser lite annorlunda ut. De är rundade i överkanten, de ligger på tre våningar. Källardörren är i trä, liggande, släta täckbrädor och här finns dubbla bandgångjärn. Den övre kanten av källardörren är rundad, dörren är brunsvart till färgen och har några järnbeslag, där en sticker ut lite (här höll jag för en vass spik så att ingen skulle göra sig illa).

Ett rött hus avslutar längan. Jag kunde berätta att trähuset har en stående panel, det är mörkrött och användes som uthus.

Vid Katarina Bangata finns en allé i öst-västlig riktning. Vi har planterade träd på båda sidor av allén och dessa står med 5 meters mellanrum. Gångvägen är av asfalt, vid sidan av bänkar i gjuten betong. 1890 var Katarina Bangata en planerad järnvägssträckning mellan Stockholms södra till nuvarande Åsögatan och vidare till Danvikstull med spårdelning på en plats som 1930 blev en promenadallé. Här står idag lönnar som är ungefär 10 meter höga. Här fick deltagarna ta på träden. (Här upptäcker jag att ledsagarna kanske inte tog sitt uppdrag på allvar, jag bör nästa gång säga till “ledsagarna” att hjälpa de “blinda” att hitta träden. Det går både snabbare och bättre). Nu stod de och famlade i luften vilket kändes lite tokigt.  

Vid träden var det dags för byte. Det vill säga nu skulle den som hade haft ögonbindel ta av sig den och istället ta på sig ledarens armbindel med handtag och tvärtom. Arbetsbeskrivningen föreslog ingenting om debriefing, vilket jag tänkte var tokigt. Det hade varit intressant att fånga upp känslor och kommentarer direkt, men i det stora hela verkade experimentet lyckat.

Härifrån gick vi till Lennart “Nacka” Skoglund och skulpturgruppen Vi är i mål. Här fick deltagarna känna hur högt upp ribban i målet ligger, samt ta på den forne fotbollsproffsens skulpterade ansikte. I och med att statyn står på en liten höjd tog det ganska lång tid innan alla 10 par hade fått känna och klämma.

Nästa stopp var vid ett par ankarslut. Dels kunde jag berätta, dels fick de på en taktil tavla känna hur olika ankarslut såg ut. På en av väggarna vid det gamla bryggeriet sitter ankarsluten så lågt att deltagarna kunde ta på dem. Det var spännande.

Vid ett bostadshus fanns rosor, jag bjöd in deltagarna att komma fram och dofta. Vidare stannade vi vid ett brunnslock med St.Eriks nuna avbildad. Även här hade jag en liten relief med helgonets konturer i handen som deltagarna fick ta på. Om St Erik finns det ju också mycket att berätta. Och så var vi tillbaka vid mål.

Vid butiken Iris hjälpmedel möttes alla 40 upp igen för att dela med sig av sina intryck och lärdomar. För mig var det en lärorik upplevelse och jag har fått blodad tand. Jag vill lära mig mer i ämnet.

Vad kan jag göra för att bli bättre på att beskriva det vi ser på gator och gränder. Kanske börja med det lilla. Hur långa är husen, gatorna och dörrarna om det sticker ut. Formen blir viktigare. Möjligheten att ta på och känna på omgivningen och på så sätt ta in utförandet.

Mitt nästa steg är nu att utbilda mig inom syntolkning vid ledsagning. Efter genomförd utbildning kommer jag att ha grundläggande kunskaper om vad syntolkning är och hur jag kan höja livskvaliteten för den jag ledsagar genom att syntolka i vardagen.

Vidare kommer jag att skriva hur lång respektive vandring är i kilometer och inte bara i tid. Jag inser att det finns mycket mer att lära, men jag börjar här.

Stefan Maurbakken