Blogg

20210728_105825-01

Kiruna - en stadsvandring om jag vore guiden

Kiruna - en stadsvandring om jag vore guiden


Redan ankomstdagen den 22 juli 2021 fick jag en glimt av Kiruna. Camilla Bianco, kökschefen på ICE-Hotellet hämtade mig på Kiruna airport (ja den heter faktiskt så) för att köra mig till Jukkasjärvi. Hon hade med sig sin dotter på fyra år. Dottern pekade ut var Kirunas bästa lekplats ligger. Du undrar säkert. Jo jag har varit där och tittat. Gruvstadsparken heter den idag. Jag ska berätta om den lite längre fram.

 

Med bilen svängde Camilla in till Folkets Hus Kiruna - det här är centrum sa Camilla. Jag kände på en gång att jag måste tillbaka.

 

Efter fem dagars arbete i Jukkasjärvi for jag en varm eftermiddag med lokalbussen till Kiruna. Busstationen med sin ikoniska takkonstruktion framför den gamla entrén påminner lite om svampen på Stureplan i Stockholm.

 

Jag genar över gräsmattan ovanför busshållplatsen och ser en röd spännande byggnad med spånklädd fasad - jag tänker på villorna på Djurgården. Men byggnaden känns bekant - stilen. Jag tänker på Tennispaviljongen på Östermalm. Visst den här byggnaden - den gamla brandstationen är förstås mindre men ändå. Här är arkitekten Gustaf Wickman - och visst klingar namnet bekant!?! Reinholds Ångbageri & Conditori Aktiebolag byggnader är en av de få kvarstående byggnaderna från Konst-och industriutställningen i Stockholm 1897 (numera heter byggnaden Ulla Winbladh). Gustaf Wickman ritade även nya Slakthuset vid Globen. Brandstationen är från 1909.

 

Brandtornet fungerade både som utkikstorn och för att ge möjlighet för brandmännen att hänga upp sina slangar på tork. I början av 1900-talet reglerades brandförsvaret här enligt en så kallad Brandrulla. Det innebar att alla boende i staden ingick i en slags brandkårsutryckning och när stadens sirener ljöd skulle man infinna sig på sin post. En historisk stenhuggare vid namn Mossberg berättar: Då det blev en eldsvåda sprang dom kring vägarna o tuta i lurar så man vakna. Och då man skulle hämta kärrerna, hände det ju, att de flesta inte kommit, och där slet man och drog kärrerna i snö och elände, så man var färdig ge opp, då man kom till brandplatsen. 

 

Kiruna gamla brandstation användes fram till 1994 när en ny räddningstjänst stod klar. Idag fungerar stationen som kontor och bostäder.

 

Ett stenkast bort på stadsplanens högsta punkt tronar Kiruna kyrka och klocktorn. Det sägs att platsen höjdes några meter, vilket nästan kan ses runt platsen. Klockstapeln uppfördes först och var färdig 1907, kyrkan stod färdig först 1912.

Även här var Gustav Wickman arkitekt. Han använder återigen fasadspån för att stärka känslan av det nationalromantiska idealet.

 

Visst har jag läst om kyrkan tidigare, men jag kunde inte föreställa mig hur kyrkan skulle se ut invändigt. Formen på kyrkan är hämtad från den samiska kåtan. De stora timmerstockarna fanns inte lokalt här, utan sägs vara hämtade i Ryssland och transporterade med båt till Narvik och vidare hit. Kyrkan är som ett allkonstverk där flera konstnärer varit verksamma. Prins Eugen utför altartavlan med sin målning över paradiset. Konstnären Christian Eriksson har gjort de 12 förgyllda skulpturerna som syns runtom fasaden. Han står även bakom den snidade reliefen ovanför entrén. Det måste ha varit en stor ära för dessa konstnärer att få komma hela vägen upp till Kiruna för att smycka kyrkan. Man prövade att måla kyrkan både vit och orange innan man beslutade sig för att den röda färgen var den rätta, den skulle bära det svenska traditionsarvet.

 

Du har säkert läst att Kiruna kyrka ska flyttas. Den nya placeringen är intill kyrkogården som ligger i den nya stadskärnan. Flytten kommer troligtvis att ske 2025-2026. Exakt hur flytten ska ske är oklart, i ett stycke eller i flera bitar.

 

Kiruna stadsplan har upprättats av Gustav Wickman tillsammans med Per Olof Hallman. Den sistnämnde känner du säkert igen från mina stadsvandringar i Lärkstaden, Röda bergen och Enskede trädgårdsstad. Stadsplanen anlades efter kontinentala idéer och blev den första i sitt slag i Norden. I stället för en traditionell rutnätsplan som var vanligt i gamla romerska städer, engelska och tyska...är Kirunas stadsplan organiskt utformad och anpassad efter terrängen.

 

Jag tar mig ner mot centrum av Kiruna och slås här och där av färgglada renar högt och lågt. Renarna pryder både fasader och gathörn. Det lär ha börjat som ett mindre konstprojekt där de olika färgerna är knutna till olika samebyar och företag. Det finns ett 20-tal renar i olika utförande runt om i staden och alla har sin egen agenda. Ibland försvinner en ren, om den stjäls eller inte är det svårt att säga. Man vill tydligen inte avslöja för mycket om renarna, det ska vara lite hemlighetsfullt har jag förstått.

I centrum märks flytten, flera butiker har stängt ner, andra försöker överleva. Scandic Ferrum är en av kultbyggnaderna i staden och uppfördes 1969. Ett fulsnyggt bygge i gamla centrum. Jag har genom en guidekollega fått höra att det finns en utsiktsplats på tredje våningen. Jag går in i receptionen och presenterar mig som guide och frågar snällt om det var möjligt att få åka upp och beundra utsikten samt ta några kort. Jovisst - svarade en vänlig receptionist. Hon hade inte tid att själv följa med men hon nickade bort till höger och förklarade för mig att jag skulle ta personalhissen till tredjevåningen och sedan följa skyltarna. Utsikten var magnifik. Jag undrar varför inte fler ges möjligheten att komma hit upp. I övrigt lämnar hotellet inget storslaget minne...men det är kanske för att det också skall rivas.

 

Strax intill står Folkets Hus, som idag inhyser en liten souvenirbutik, information från turistbyråerna i staden samt som oftast även reautförsäljning av kläder. Här erbjöd man tidigare bio, teater och konferens i många år.

 

Ner till vänster ligger ett verkligt spännande kvarter - Ortdrivaren. Här står byggnader av arkitekten Ralph Erskine från tidigt 60-tal. Arkitekten gav kvarteret en klimatanpassad arkitektur med mjuka former i syfte att dämpa vindar och minska skuggbildning på norrsidan. Färgerna sägs vara inspirerade av midnattssolen och marken och detaljer påminner om gruvdriften. Byggnaderna har i folkmun fyndiga namn som Spottkoppen, Snusdosan, Herrens pris, Berlinmuren och Mullbänken. Stildraget är betong-brutalism från 1960-talet. Som Arkitekturskolans byggnad i Stockholm. Hela det här kvarteret ska rivas 2023.

 

På andra sidan gatan stod stadshuset. Stadshuset ritades av Arthur von Schmalensee, hade fått många priser och revs redan 2019. Byggnadens namn var Igloo, kall på utsidan och mer öppen på insidan. Den stora stadshushallen kallades för Kirunabornas vardagsrum och användes likt Stockholms stadshus till stora arrangemang. Kvar blev bara stadshustornet som med tiden kom att flytta till nya stadshuset i nya centrum.

 

Där stadshuset stod ligger idag Gruvstadsparken. Den stora förändringen av staden påverkar givetvis många Kirunabor, men här säger man att ingen ska behöva ha gruvan som närmsta granne. Därför har Gruvstadsparken skapats och den ligger mellan bostadsområdet och gruvindustriområdet.

 

Jag har inte själv besökt gamla stadshuset, men med teknikens hjälp och länken nedan går det utmärkt att göra en digital rundvandring.  https://norrbottensmuseum.se/panorama/kiruna_stadshus/stadshus.html

 

Jag har läst att Gruvstadsparken är unik eftersom den kommer att flyttas i etapper så länge gruvbrytningen pågår. Parken rör sig alltså mot staden i takt med deformationerna - men ligger alltid steget före. Här finns ett parkområde med lekparker och parkbänkar som ska skapa en mjuk övergång mellan gruva och stad. Här finns också grillplatser, ute-gym och skateramp.

 

När jag blir hungrig i Kiruna går jag gärna till Stejk - de lagar norrländsk streetfood. Långa mackor eller sub fyllda med ren och älgkött, dressing och annat gott.

Att sitta i deras samekåta intill den sprakande elden är stort.

 

I området kring Hjalmar Lundbohmsvägen och Reenstiernas gata ligger många vackra hus. Här går jag ofta för att bara koppla av - njuta av utsikterna och andas frisk luft. Jag kikar in lite bakom de pampiga husen och ser att det på många gårdar står ladugårdar och uthus kvar. Så speciellt.

 

En gång orkade jag uppför Luossavaara-berget och njöt utsikten. Den är magisk.

Strax nedanför ligger några av stadens bäst bevarade träkåkar. Hjalmar Lundbohmsgård bland annat som tidigare varit bostad och museum.

 

Hjalmar Lundbohm utsågs till disponent år 1900 och brukar nämnas som Kirunas grundare. Han var en verksamhetsledare och hade ett stort kontaktnät, med bland annat arkitekter och konstnärer. Han var utbildad geolog och det var som statsgeolog han gjorde sitt första besök i Kiruna 1890. Hjalmar Lundbohmsgården, dåvarande ”disponentbostaden”, uppfördes i fyra etapper mellan åren 1895 och 1909. Lundbohms vänner, konstnären Christian Eriksson och arkitekten Elis Benckert har utfört ritningarna. Några år senare flyttades en timring (äldre träbyggnadsteknik) dit, och kompletterade gårdsmiljön. Byggnaden räknas som Kirunas första byggnad. Hjalmar Lundbohmsgården, är en av de byggnader med kulturhistoriskt värde som flyttats i och med gruvbrytningen.

Gården skyddas som byggnadsminne och är uppförd med ett rikt arkitektur-och konstnärsideal. Gården restaureras just nu och kommer sedan att öppna för allmänheten. 

 

Hjalmar Lundbohms monumentala gravplats ligger i kyrkoskogen till höger om Kiruna kyrka och kommer också behöva hanteras i och med stadsomvandlingen. Totalt är det 42 byggnader som kommer att flyttas. Byggnaderna flyttas i olika etapper och är valda efter deras kulturhistoriska värde och stor omsorg läggs på deras nya placeringar som är valda för att efterlikna den ursprungliga platsen.

 

Precis som gamla stadshuset var ett resultat av en arkitekttävling utlystes en arkitekttävling för ett nytt stadshus, där Henning Larsen Architects vann.

 

2018 stod Kirunas nya stadshus, som fick namnet Kristallen, klar som första byggnad i nya stadskärnan. Byggnaden innehåller även Norrbottens länskonstmuseum; Konstmuseet i norr. Konsten har alltid varit viktig i Kiruna och kommunen har idag en stor konstsamling samt ett konststipendium, Kirunastipendiet.

 

Klockstapeln är designad av Konrad Hernelind och är skapad av stadens eget järn och utsmyckad av konstnären Bror Marklund.

 

Vill du veta mer om hur Kiruna utvecklas rekommenderar jag denna 13 minuter långa film på youtube

https://youtu.be/wWgPYfoBH20

20210728_143907-01.jpeg
Stejk-streetfood-foodtruck
Verdeverdetravel_dengronaguiden_sapminuttisiida_samekata_20210725_140609-01

Samekultur 24 september 2021

Nu har jag varit i Lappland i mer än 60 dagar, och om dryga 30 dagar är det dags att åka hem igen. I blogginlägget jag skrev i augusti uttryckte jag mig kanske lite klumpigt. Jag skrev att jag känner mig totalt isolerad från kultur bortsett från den underbara naturen. Vad jag menar är att jag saknar möjligheten att gå på bio, café, museum samt att stadsvandra.

 

I gengäld har denna tid gett mig mycket tid till eftertanke och funderingar. Jukkasjärvi bjuder ju på ett begränsat utbud av upplevelser. Här finns ICE-Hotellet, ICE-baren och restaurangen där jag jobbar. Vidare finns en Coop-nära, vår vackra kyrka och Nutti Sámi Siida, ett friluftsmuseum med samisk kultur.

 

Jukkasjärvi omnämns första gången på 1500-talet, då av en fogde vid namn Olof Henriksson. Han hade fiskerätten här. Byn fick sina första invånare på 1600-talet, men länge bodde enbart församlingens präst och klockare i byn. På 1700-talet kom flera finskspråkiga familjer att slå sig ner här. Nordsamiska som språket heter här säger inte Jukkasjärvi men Čohkkiras vilket betyder mötesplats. Jukkasjärvi är istället finska och meänkieli och betyder mötesplats vid vattnet och det kan ju passa bra då samhället med 687 invånare ligger på den norra stranden av Torne älv.

 

Om du som jag besöker Jukkasjärvi under sommarhalvåret så har de öppet onsdag - söndag och jag rekommenderar dig att betala kostnaden av 220 kronor för att få  möta renar på nära håll, lära dig mer om samisk kultur, du kan få smaka på samiska delikatesser, låta hela familjen prova lekplatsen Mini Sápmi och titta på fantastiskt hantverk.

 

Här berättar man att samerna lever i Ryssland, Finland, Norge och Sverige och området där samer alltid bott kallas Sápmi. I Sverige uppskattas samernas antal någonstans mellan 20 och 40 000 samer, siffran är svår att bedöma eftersom det inte finns några folkräkningar som säger vilket folkslag man tillhör. Samerna är ett av världens urfolk och de har levt på samma plats i evigheter. Vi känner inte till varifrån de kom första gången. Vi vet dock att det fanns samer långt innan de Nordiska länderna bildades. Visst visste jag att samerna hade en egen kultur, ett eget språk - men att de hade en egen flagga och en nationalsång har jag lärt mig här.

 

Kolten är den traditionella samiska klädnaden. Genom kolten visar du vem du är och varifrån du kommer. Kolten visar för icke-samer att du tillhör Sápmi. För många samer stärker kolten den samiska identiteten. Kolten signalerar till andra vilket område du kommer ifrån och därmed vilken samiska du talar. Till och med släktskap kan signaleras. Varje kolt är unik i modell i design form och sömnad och varje familj har sin egen sömmerska. Till kolten bärs vanligtvis bälte skor och skoband. Ofta används även smycken handskar, byxor och mössa. I norr är det vanligare med stora silversmycken, silkessjalar och dekorativa band. I syd är det vanligare med barmkläder och tennbroderier. Precis som förr sys kolten av kläde och vadmal. Vintermodellerna syns ofta av päls och killing. Innan dagens traditionella blå, röd, grön och gula färger kom så syddes koltar i grått och vitt. Likt andra kläder finns det även trender hos kolten och den moderniseras. Idag sys koltar i fler material och mönster än förr och samiskt-inspirerade kläder finns att köpa. Trots moderniseringn och den friare designen finns de traditionella reglerna kring koltens utseende kvar.

 

Traditionell samisk slöjd är viktigt för samernas kultur. De har i alla tider tillverkat sina egna redskap och kläder. Förr tillverkades alla föremål för eget bruk. Under nomadsamhällets flyttningar fanns det inte plats för saker man inte behövde. Det som följde med under flytten fyllde en funktion och föremålen var anpassade efter det resande livet. Föremålen har skapats utifrån tillgängligt material och de krav som ställts för det nomadiska levnadssättet. Materialen hämtades från naturen och renen men också rötter, björknäver, skinn, senor, renhorn med mera. Föremålen skulle vara lätta och funktionella men det var även viktigt att de skulle vara vackra.

 

Många bruksföremål har levt vidare i konsthantverket gällande material, form och mönster. Slöjd från olika delar av Sápmi har lokala variationer vilket gör att det går att se från vilket område slöjden kommer ifrån. Förvaringskärl är exempel på bruksföremål som användes i hushållet. De tillverkades ofta av björkvrilar eller rotknölar. Mjölkstävan, användes vid mjölkningen av renen. Den var formgiven så att mjölken inte skulle spillas ut. Kniven var och är ett av de viktigaste redskapen i den samiska vardagen. Den används till det mesta, i rengärdet såväl som i hemmet. De skickligaste slöjdarnas knivar har idag blivit dyrbara konsthantverk mer än ett praktiskt bruksföremål.

 

Slöjdtraditionerna har gått i arv från generation till generation. Samerna har varit öppna för intryck av möten med andra folk och det har påverkat slöjdhantverket,  samtidigt som man även hållit fast i traditionerna. Nu har den traditionskedjan förändrats. Många samebarn har inte möjlighet att lära sig hantverket i hemmet, utan ansvaret läggs ofta på förskolor och skolor. Här fyller Samernas Utbildningscentrum en viktig funktion. Det finns också möjlighet att läsa sameslöjd på Samiska högskolan i Kautokeino.

 

Den samiska traditionella bostaden heter kåta. Det finns såväl flyttbara som stationära kåtor, vilket avspeglar att samerna ofta levt som nomader men även haft fasta visten dit de återkommit år efter år. Kåtorna har konstruerats på olika sätt, men i sin traditionella utformning har den alltid en eldstad i mitten och därovanför ett öppet rökhål. Modernare stationära kåtor kan i stället vara försedda med vedspis med skorsten.

 

Den enklaste formen av kåta är klykstångskåtan och den kan man se här i Jukkasjärvi. Den bärande stommen utgörs där av tre stänger som alla har en klyka i spetsen. Dessa stänger kopplas ihop till en trefot som utgör kåtans topp. Mot trefoten reses sedan ytterligare ett 20-tal raka stänger så att en kon med cirkelformigt bottenplan bildas. Över stängerna sveps en tältduk bestående av två halvor vilka läggs på bakifrån och framåt mot dörröppningen längs vardera sidan. Tvärs över den övre delen av kåtans inre läggs en stång som får vila på kvarsittande grenklykor eller binds fast vid kåtastängerna med snören. Därifrån kan kokgrytan hängas rakt ner över elden. Dörren består av ett stycke duk som hålls utspärrat av träspjälor och som hängs i ett snöre i en av stängerna över dörröppningen. Den här typen av kåta är känd från hela det samiska området och ned i Dalarna och Äppelbo där Linné 1734 beskriver den så bra.

 

Klykstångskåtan är känd från så gott om hela det samiska området, Linné beskriver en sådan i Äppelbo 1734. Golvytan inuti en kåta har traditionellt varit uppdelad mellan olika funktioner. Den innersta delen, mittemot dörren, där förvaras kokkärl och matvaror, och där finns en öppning för att reglera dragen. I äldre tid var det ett heligt utrymme, och så sent som på 1600-talet användes öppningen för att föra in heliga ting i kåtan. Det var genom öppningen som den samiska trumman togs in i kåtan, liksom vilt och fisk (mjölk, ost och smör fick däremot föras in genom den vanliga dörren). När en björn nedlagts skulle de framgångsrika jägarna också krypa in i kåtan genom öppningen. Det var förbjudet att stiga över öppningen, i synnerhet för kvinnor. Husmodern hade sin fasta plats i kåtan, intill henne satt husfadern och närmast ingången satt barnen. På den andra sidan härden satt vuxna barn, tjänstefolk och gäster. I en traditionell kåta finns inga möbler utan man sitter eller ligger direkt på golvet. Golvet täcks av en risbädd, av björk eller dvärgbjörk eller gran beroende på var i naturen man är. Ovanpå riset ligger renskinn.

 

 

Getmjölk var förr ett viktigt tillskott i kosten. En bra mjölkget gav cirka en liter per mjölkning medan en ren inte gav mer än en deciliter. Getterna var duktiga att gå i fjällen och kunde följa med under flytten med renrajd. De sprang lösa under dagarna och betade runt vistena. I getkåtan fick de skydd mot myggen under nätterna. Under vintermånaderna inhystes getterna hos bofasta samer eller svenskar. Getskötseln upphörde i mitten av 1960-talet. Getkåtan var byggd av björkslanor, näver och torv.

 

Renen är dock det viktigaste djuret. Samer har fiskat och jagat renar och älgar och andra djur sedan urminnes tider. Några renar tämjde man för att bära saker.

På 1600-talet ville kungen ha mer skatt av samerna och det var då man började att tämja fler renar och samla ihop större renhjordar. I dag finns det inga vilda renar kvar i Sverige. Alla renar har en ägare och på renens öron kan man se vem som äger den.

Fjällren (Rangifter tarandus) är den vanligaste renen här i Lappland. Den kan bli 120-220 cm lång, få en mankhöjd på 87-140 cm, handjuret väger upp till 110 kg och hondjuret 80 kg.

 

Hela renen är täckt av päls. Pälsen består av två sorters hår. Renen är idisslare och har fyra magar. Renen ställer höga krav på sin föda. Klövarna är stora vilket gör att renen enkelt kan gå uppe på snöj. Klövarna är också utmärkta att gräva med. För att inte bli kall så värmer renen upp det kalla blodet som kommer upp från klövarna. Renlav är favoritfödan men den äter också ca 250 olika sorters gröna växter. Både honor och hanar har horn som fälls varje år. Renens fiender är lo, järv, varg, björn och kungsörn.

Alla renar måste bedövas innan slakt. Det fanns år 2014 totalt 15 godkända slakterier och samebyar med tillstånd att slakta renar.

 

Samerna har tre språkgrupper och inom dessa grupper finns flera språk. I Sverige talas mest nordsamiska. Men alla samer kan inte samiska. Många valde att gå den svenska vägen, svensk skola svenska system. Det ville att deras barn skulle göra samma sak. 10 procent av samerna i Sverige arbetar idag med renar, andra arbetar med konst, slöjd och musik. En del med turism. En del med nyheter och film. Många andra har vanliga jobb i det svenska samhället.

Första gången någon skrev något om samer var för 2 tusen år sedan. En romersk historiker skriver om ett folk han kallar fenni. Av beskrivningen förstår vi att det var samernas förfäder. Några hundra år senare skriver en annan historiker att samer åker skidor och har kläder av päls. Han kallar folket för skridfinner.

 

Förut hade samerna en egen tro där de delade upp världen i tre delar:

· den underjordiska världen

· den jordiska världen och

· den himmelska världen.

Alla tre världarna hade egna gudar. Senare blev samer kristna under tvång. Men också många av fri vilja. Den gamla naturreligionen finns inte kvar. Bara minnen och tankar om livet. Vi vet inte så mycket om den gamla naturreligionen. Man gissar att den liknar naturreligioner från Sibirien.

Vinden känner sin glädje av att driva snö” - en dikt av en samisk poet.

 

Samerna har tre språkgrupper och inom dessa grupper finns flera språk. I Sverige talas mest nordsamiska. Men alla samer kan inte samiska. Många valde att gå den svenska vägen, svensk skola svenska system. Det ville att deras barn skulle göra samma sak. 10 procent av samerna i Sverige arbetar idag med renar, andra arbetar med konst, slöjd och musik. En del med turism. En del med nyheter och film. Många andra har vanliga jobb i det svenska samhället.

 

Förr tyckte man inte om att en del samer gick i sämre skolor. Man tyckte inte om att staten tog mark och renar från samerna. Diskussionerna gick vilda om att samer inte fick ha både kor och renar. De som inte hade renar var inte längre samer, tyckte staten.

Staten tvingade vissa familjer att flytta iväg med sina renar. Det fanns inte plats för alla renar i norr. Om de inte flyttade hotade staten att döda deras renar. Då skulle de inte ha något alls att leva av.

 

Samer bildar organisationer för att bli starkare tillsammans. Till exempel organisationen Sameätnam och Svenska samernas riksförbund. Det finns också många lokala sameföreningar. Sametinget i Sverige är en myndighet under regeringen som började arbeta år 1993. Det jobbar ungefär 60 personer på Sametinget. De jobbar med frågor som rör samer. Till exempel språk, kultur, rennäring och information.

Sametinget är också samernas riksdag. Folket röstar vem som ska vara med. Det finns 31 ledamöter i Sametinget. De träffas 3 gånger per år. Val till Sametinget sker vart 4:e år. Då blir det nya ledamöter. Då har man en högtidlig invigning. Då kommer kungen eller kronprinsessan.

Sametinget ska vara samernas röst i Sverige men det har liten makt och kan inte skapa lagar. De kan bara säga vad de tycker. Samerna som folk har ingen plats i Sveriges riksdag. Samerna är allt för få.

Det finns mycket mer att läsa om samernas kulturliv om du är intresserad, här är två länkar att följa https://www.sametinget.se/ och www.samer.se

 

Avslutningsvis en samisk dikt jag hittade i Jukkasjärvi som jag fastnade för; 

 

Kylan sprakar och vill in, hittar en springa träffar värmen, börjar ryka, tar för sig och förintas”.

0d3143_eff77dd127f3488f9b13e957521bbeae~mv2

ICE-Hotellets grundare

I mitten av juni kände jag en prekär oro, turistströmmen minskade och utgifterna fortsatte. Jag sökte sommarjobb via LinkedIn och hade tänkt mig precis vad som helst. Typ att packa tvålar och radergummin på ett lager i Hallunda. Ödet ville annorlunda. Kan du tänka dig att arbeta i Norrland? E-u - ja varför inte. Jag hade aldrig satt min fot här förr, klart att man är nyfiken. Mer precist - var frågade jag. I Jukkasjärvi! Buh? På ICE-Hotellet svarade rösten. Såpass. Det har man ju hört om. Ett världsledande hotell inom vinterturism. "Vi behöver personal i serveringen" - men jag har ju aldrig jobbat i restaurangbranschen tidigare....DET FIXAR DU - löd svaret. Och en vecka senare satt jag på flyget till Kiruna. Jag hade jag hyrt ut min lägenhet i Årsta och var nu på väg att prova mina vingar på annan ort. Nu är det ganska precis en månad som jag har varit här. Jag har visserligen inte krossat några tallrikar eller tappat några bestick ännu. Det som är svårt här är lappsjukan. Att vara totalt isolerad från kultur under tre månader om jag bortser från underbar natur och mycket fritid. 

Nu i dagarna har konferensturismen vaknat, vi har haft tre grupper på två dagar, jättekul utveckling efter att ha stått helt still under lååååång tid. 

Frukost och lunch för gäster från både hotellet och konferenser samt andra besökande serveras just nu i ett före detta ålderdomshem. Byggnaden uppfördes redan 1932 och finansierades av Drottning Viktorias stiftelse. Ålderdomshemmet användes fram till 60-talet, därefter har huset inhyst gästforskare som arbetade för ESRANGE, Sveriges enda rymdraketbas. 1983 renoverades huset vilket resulterade i Jukkasjärvi Värdshus. Idag är det ICE-Hotellets restaurang. 

Idag den 25 augusti hade hotellets styrelse årsmöte på hotellet och jag fick servera deltagarna souvaspanna (renskav med champinjoner, morötter, lök och grädde) som serveras med potatispure och lingonsylt. Så plötsligt såg jag att där satt ju ICE-Hotellets grundare Yngve Bergqvist. Under kaffet passade jag på att prata några ord med Yngve och kunde berätta att jag i Stockholm som auktoriserad guide visat många utländska besökare ICE-baren men att jag nu stolt som en fura kan skryta med att ha träffat Mr Yngve himself. Jag passade också på att berätta att jag personligen tycker mig ha en koppling med hotellet i och med att det hänger en tjusig tavla av David Klöcker Ehrenstrahl som sägs föreställa Abraham Momma på färd med en ren och en ackja (samisk släde). Denne Abraham kom till Sverige i mitten av 1640-talet och grundade med sina bröder flera fabriker och handelsföretag vid Torneälven. År 1669 adlades han under namnet Reenstierna. Flera generationer senare kommer Märta Helena Reenstierna till Årsta, alias Årstafrun. Det knyter ju ihop min säck. Vilket sammanträffande. Jag bor vanligtvis i Årsta och befinner mig nu vid Torneälven. Det känns som att det var meningen att jag skulle komma hit förr eller senare. I snart tio år har jag varit granne med MHR eller Märta Helena. Är det en slump?

Yngve berättade att Hembygdsföreningen i Jukkasjärvi fick tavlan av en familjemedlem från Reenstierna, idag boendes i Uppsala. Jag tog ingen selfie på oss och jag tänker att historien om honom kan du läsa på själv från ICE-Hotellets hemsida. Han är en rätt spännande man som vågade tänka annorlunda. Det var kul att träffa honom idag och se själv. Han är ödmjuk. Om du är på väg upp till Kebnekaise för en vandring, ta en sväng förbi ICE-Hotellet och upplev denna magiska plats. 

20210731_143353-01.jpeg
ICE-Hotellet restaurang (fd ålderdomshem och gästhus)
Screenshot 2021-07-07 at 14.48.02

Vem var Ulf Sund?

Första gången jag hörde talas om Ulfsunda slott, var jag väl fem år gammal. Jag har för mig att jag blev besviken, när min "guide" berättade att han inte kände till någon Ulf som bott där. Men att det istället var byggt av en man som hette Lennart. Där och då förstod jag inte innebörden men i vuxen ålder har jag mer än en gång "sprungit" på Lennart Torstensson som han heter.

Ulfsunda slott byggdes under 30-åriga kriget, av denne Lennart. Man säger att slottet såg annorlunda ut då. Det skall ha varit byggt i traditionell tysk-holländsk renässansstil. Fasaden pryddes av frescomålningar och taket var spetsigt.


 

Från borggården mellan de två flyglarna ledde en rikt ornamenterad trappa ner till en liten hamn i viken. På så vis kunde gäster som kom via båt lägga till. Lennart Torstensson var gift med Beata de la Gardie som var kusin med Magnus Gabriel de la Gardie, Drottning Kristinas gunstling.

Familjen Torstensson ägde Ulfsunda Slott fram till år 1727 då den Torstenssonska släkten dog ut på manssidan, därefter tar en lång rad av olika ägare över. Bland dem återfinns namn som Bielke, Gyllenkrook, Rudenschöld, Preis, Ruut, von Essen och Åkerhielm. Baron von Essen köpte slottet i början av 1800-talet. Han sålde det vackra koppartaket och lät istället lägga på det platta plåttak som slottet har idag. Von Essen följde också tidens anda och lät putsa över fasadens al fresco-målningar av romerska krigare. Åkerhielm var statsminister under 1890-talet. Det var han som med sitt yttrande ”det är tid att tala ut på ren svenska både till öster och väster” lyckades reta upp norrmännen, vilket ledde till hans avgång. Åkerhielm dog år 1900 och Ulfsunda Slott gick ur privat ägo.

1905 köpte landstinget slottet för köpesumman 250 000 kronor och inrättade ett vårdhem för ”lättskötta sinnesslöa, alkoholskadade och andra kringströvande varelser”. Slottet fungerade som vårdinrättning fram till 1972 varefter slottet renoverades och därefter fungerade som landstingets utbildningscenter. Rikssalen och de andra vackra rummen på plan 2 användes för representation och ledningssammankomster inom landstinget.

År 1999 köptes slottet av ett par som hade tjänat en förmögenhet inom IT och nu ville skapa ett high-tech hotell i närheten av centrala Stockholm. För renoveringen av slottet anlitades företaget Svensk Inredning, vars ägare Torbjörn Blomqvist år 2004 köpte slottet. Idag driver Torbjörn Blomqvist sju hotell och två dagkonferensanläggning i Stockholmsregionen under namnet Stockholm Meeting Selection.

1647 lär en midsommarfest ha ägt rum i Rikssalen på plan 2, med Drottning Kristina som hedersgäst. Drottningen ska även ha övernattat på slottet, i det som idag heter Kristinarummet. Känner du igen namnen på konferenslokalerna? De är namngivna efter slottets tidigare ägare, bland annat Riksrådet Bielke, Baron von Preis, Baron von Essen och Baron Åkerhielm. Du hittar även Drottning Kristinas alkov.

Jag fick i morse möjlighet att själv gå runt och titta. Jag kikade in i många olika rum och fascinerades av slottet och den nya dekor som skapats i eftertid. Men det är gjort på ett smakfullt sätt. Det känns både gammalt och nytt. Fräscht och historiskt. Jag kan rekommendera en stund på terrassen i sommar, eller ett besök på slottets Spa, champagne och goda frukostar. Behöver du arrangera en konferens, en måltid för släkten eller bara mysa med älsklingen? Ulfsunda slott följ mig på läppen.

Sveriges grönaste guider

©2021 by VerdeVerde Travel