Blog

Verdeverdetravel_dengronaguiden_visardig_verona_piazzadelleerbe_20220328_213014

Verona

Den 28 mars flög jag och väninnan Christina till Milano Linate och Italien. SAS direkt - skönt om än det där med ansiktsmask ombord på flyget några minuter - sen ska man ta det av sig för att äta och dricka, var lägger man då sin mask? I fickan - för att sen ta upp en ny - hoppsan där kom en pralin också - av med masken - och på med en ny. 

Väl framme i Italien var det mask på alltid inomhus dvs på bussen från flygplatsen, på tunnelbanan och på tåget. Hade väl inte sagt så mycket om det inte vore för att jag kom från ett kallt klimat och i norra Italien var det vår med 23 grader. Glasögonen immade igen - vilket bestyr. Men ett par timmar senare var vi framme vid vår destination - Verona. En promenad från stationen förbi en stadsmur och ner för ett par gator så hittade vi fram. Det var lätt att känna sig välkommen. Stadens färger är nämligen blått och gult och även flaggan är vid första ögonkastet identisk, men sen ser du att korset på deras flagga är centrerat. En annan symbol för Verona är en stege. Stegar kan ses på flera olika ställen i staden, på flaggor men också som utsmyckning här och var. Symbolen kommer från familjen Scaligeri som härskade i Verona från 1263 och 127 år framåt. ”Scala” betyder stege på italienska. Stadens fotbollslag, Hellas Verona, har de blågula färgerna och även stegen som symbol. 

För den som är intresserad av familjen Scaligeri finns det flera sevärdheter kopplade till dem, bl.a. borgen Castelvecchio och Scaligergravarna i Verona men också ytterligare borgar kring Gardasjön, bland de mest kända är borgarna i Sirmione och Malcesine. 

Verona har även styrts av venetianare och österrikare. Spår av det venetianska styret finns bl.a. i form av ett lejon. 

Verona ligger i nordöstra Italien, i regionen Veneto. Landets långa flod Adige flyter genom staden nästan lika förvirrande som i Rom. Staden har ungefär 250 000 invånare. 

Piazza delle Erbe blev snabbt vår favorit bland torgen. Det är från romartiden, under den perioden var där främst en örtmarknad, därav namnet Erbe som betyder örter. Det är tyvärr fortfarande en marknadsplats och som säljer krafs och souvenirer. Men när de slår ihop butiken på kvällen står deras stora skrymmande kistor kvar. 

Utbudet av restauranger och caféer är stort. Måndag kväll är utbudet inte helt på topp. Det är många som håller stängt då. Men visst fick vi mat. 

Utbudet av shopping är stort och sevärdheterna många. 

Shakespeares tragedi  om Romeo och Julia har du väl hört talas om. Historien utspelar sig här i Verona och handlar om en strid mellan två rivaliserande familjer. Deras barn träffas och blir förälskade. IMG_3414-825x1024.jpgJulias hus med den berömda balkongen finns på en gård vid Via Capello 23. Det kostar ingenting att gå in på gården. Men vill du gå in i huset och upp på balkongen kostar det några euro. Här är det vanligtvis fullt av turister från hela världen. Huset där Romeo bodde är inte öppet för allmänheten utan det är privat egendom. För den som ändå vill kika utanför så finns huset en kort promenad från Julias hus. Adressen är via Arche Scagliere 4. Vi upptäckte det av en slump då vi den första kvällen satt ute på trottaren och åt en god middag just vid sidan av Romeos hus.  Verdeverdetravel_dengronaguiden_visar_dig_Verona_julias_balkong_IMG_20220401_080043_886.jpg

Arena di Verona är den romerska amfiteater som du inte vill missa. Den byggdes under det första århundradet efter Kristus. En av de största amfiteatrarna i Europa,  yttermåtten är 152 gånger 123 meter. Endast fyra valvbågar har klarat sig och finns kvar på den nordvästra sidan, de är över 30 meter höga.  Genom åren har arenan haft många olika användningsområden, allt från gladiatorstrider och avrättningar till opera- och balettföreställningar som är det den används till numera.

Varje sommar sätts operan Aida upp och mycket mycket mer. Upp till 15 000 besökare kan njuta skådespelet under bar himmel. Förutom opera och balett brukar det vara ett antal andra musikkonserter på arenan varje sommar. Besöket nu i mars gav ingen opera - men likväl en storslagen upplevelse. Jag har varit inne i många amfiteatrar förr - men den här tog musten ur mig. Att klättra upp på de höga trappstegen och se ut över staden var häftigt. Lunchen denna dag blev för mig en gastronomisk höjdpunkt. Spaghetti med köttfärssås gjord på åsna. Mums. 

Verdeverdetravel_dengronaguiden_visardig_verona_pastamedasna_20220329_132157-01.jpeg

Nästa gång jag är i Verona ska jag se om jag hittar till Giovanni Rana, familjeföretaget som startades av Giovanni själv och som tillverkar den kända färskpastan. 

Verdeverdetravel_dengronaguiden_visardig_verona_IMG_20220401_080043_739.jpg

Den gröna guiden Stefan Maurbakken 

Verdeverdetravel_dengronaguiden_vasteras_stadsvandringar_vasterasvackrastevyer_20220116_125940-01

Västerås vackraste vyer

Sommaren 2021 bestämde jag mig för att flytta från Stockholm tillbaka till min födelsestad Västerås. Det var då många av mina vänner som brast ut i ett VARFÖR? Vad ska du där att göra? Fula Västerås! Det var till och med vänner som ville boka in en fika innan flytten för att vi skulle hinna ses. Men hallå - jag flyttade från Stockholm till Västerås. Inte till Ugudugu. Jag har erbjudit dem att komma och hälsa på - men storstadsfenomenet hänger kvar för många. Det är för långt till Västerås. Jag svarar att det inte är längre för dem än det är för mig. Jag pendlar för jobbets räkning varannan dag.

 

Det bästa med Västerås att staden inte är så stor, det är gott om plats, ingen stress eller trängsel. Mycket är dessutom billigare här. Boende, mat, fika och transport. Men staden har så mycket mer än att bara vara en övernattningsort. Västerås och Västmanland är ett paradis för golfälskare fördelat på 14 golfklubbar. I Kungsbyn Djurpark som är en rolig plats för barn och vuxna kan man träffa allt från lemurer och kameler till fågelspindlar och nätpytonormar. Friluftscentret Aktivt Uteliv Björnögården erbjuder både boende, mat och massor av aktiviteter. Själv arrangerar jag Digital detox - mindfullness med skogsvandring och trädkramning på Björnön. Här finns också mycket action och äventyr för stora och små. Stand up padel längs Svartån, utmanande escape rooms, vattenrutschkanor och balansgång bland trädkronorna. Västerås har ett stort utbud av restauranger och kaféer och många har fått White Guides utmärkelser. Guidade vandringar är ett annat sätt att lära sig mer om sin stad. Deila och dåtiden erbjuder vandringar året runt, så nu också undertecknad, Stefan Maurbakken - den gröna guiden. Du kan gå på audioguidning när det passar dig, finns på Anundshög och vid Skitviken - en rostig lustgård full av liv.

 

Runt omkring Västerås kan du besöka Engsö slott, Strömsholms slott och Tidö slott. Västerås slott numera bara med lunchservering. Här finns massor av möjligheter i skog och natur till fots- och på cykel. När snön faller kan du åka skidor på Vedbobacken och skridskor på Mälaren. Detta bara för att nämna några förslag.

 

Av många har jag alltså fått höra att Västerås är en tråkig stad - och jag vill slå ett slag för motsatsen. Ok det finns inte jättemånga mysiga fik, det finns inte något stort utbud av teatrar och klubbscener. Det är också ont om gallerier och vernissager. Jag bestämde mig tidigt för att visa mina vänner och besökare samt bekanta och turister att Västerås faktiskt har många vackra vyer och fantastiska kulturella skatter.

 

I november började jag med glöggvandringar från Domkyrkan till Kyrkbackarna och i januari 2022 lanserade jag en 90 minuters stadsvandring - Västerås vackraste vyer där jag visar och berättar om några av stadens sevärdheter, historiska nedslag och mina relationer till staden. Har du vägarna förbi får du gärna följa med mig på en vandring, i annat fall kan du göra det på egen hand.

 

Kommer du med tåg går du bara ut från stationsbyggnaden, du korsar södra Ringvägen och så är du framme i Vasaparken. Lite av en engelsk park med stigar och träd. Detta var ursprungligen en kungsträdgård som Gustav Vasa lät anlägga 1541. Här skulle det odlas grönsaker, humle och tobak. Intressanta är resterna av dominikanerklostrets grundmurar - dessa ser du alldeles intill stadshusets väggar.

 

Gå runt hörnet för att från Vindarnas grotta - ett konstverk av Grate - beundra Västerås Stadshus byggt i grå granit från Bohuslän. Stadshuset kom som i många andra fall till efter en idétävling där Sven Ahlbom tog hem vinsten. Innan byggandet kunde komma igång gjordes en arkeologisk utgrävning där man bland annat finner rester av dominikanernas klosterkyrka, portal och pelarfundament. En gedigen kampanil i italiensk stil med klockspel och allt fick vi också. 47 bronsklockor tillverkade i Nederländerna låter oss västeråsare njuta av stämningsfulla trudelutter varje dag.

 

Västerås slott med anor från 1200-talet ligger på andra sidan av Svartån, nästan dolt bakom de stora träden. När Gustav Vasa tog över slottet på 1500-talet var det slitet efter strider och belägringar. Han sörjde för att slottet byggdes om och till och sägs ha blivit ett av hans favoritslott. Här höll han de berömda riksdagarna som gjorde vårt land protestantiskt och till arvrike.

 

 

Erik XIV var fängslad på slottet i över ett år och flyttades till Örbyhus slott där han dog förgiftad av ärtsoppa enligt en legend. Han skall senare begravas i Västerås domkyrka. Idag inrymmer slottet förutom utbildningslokaler, en restaurang och landshövdingens residens. Högre upp på slottsgatan ligger Västmanlands Teater som ritades av Erik Hahr, teatersalongens tak har skapats av Filip Månsson som vi känner igen från Stockholms stadshus bland annat.

 

På andra sidan Stora gatan tornar Sundinska huset i Karl Johan empir. Idag fastighetskontor och restaurang. Här bodde och verkade tobakskungen Axel Theodor Sundin. Apotekarbron efter de apotek som låg längs vägen tar dig över Svartån fram till Stora Torget. Bondtorget först och så Stora Torget. Här står normalt en skulpturgrupp som vi Västeråsare älskar att ta på: Aseaströmmen - tyvärr omhändertagen på grund av en spricka i fundamentet. Men den skall tillbaka är det sagt. Marknadsstånden numera är få, men västeråsgurka kan man alltid köpa. Sen kan du beundra Stadshotellet, Erik Hahrs jugendbyggnad från 1907 som enligt förståsigpåare och kloka personer räknar till en av Sveriges vackraste byggnader. (Jag håller inte med - jag tycker det är för stort och klumpigt och mörkt. Påminner förresten lite om Stockholms Rådhus). På baksidan fanns ett stall och ett punschbränneri som med tiden fick minskad användning, kanske på grund av sitt läge nära domkyrkan. Som första byggnad i Västerås fick man vattentoaletter vilket ansågs vara mycket lyxigt och modernt. Byggnaden är väl bevarad och unik och anses ha ett stort kulturellt historiskt värde. Jag rekommenderar ett besök inne på hotellet som idag drivs av Elite Hotels.

 

Precis bakom hotellets modernare del ligger två låga byggnader - den vita längst in i hörnet är proban - det gamla skolfängeslet från Johannes Rudbeckius tid! Den vänstra gulbruna byggnaden har varit tvätteri. Och nu står du framför Västerås domkyrka, som vi som guidar i stan inte får guida. Kyrkan har sina egna guider och punkt slut. Det var visst någon guide som för några år sedan drog rövarvisor om Erik XIV:s grav. Jag har gjort guidningar utifrån - det går ju bra i nödfall - så får deltagarna gå in på egen hand och titta. Så stör vi inte någon.

 

På 1100-talet byggdes den första domkyrkan, av gråsten. Den äldsta, västra delen återinvigdes 1271 och har sedan byggts ut och till och om. Sevärda är kyrkans träportar i vapenhuset, 163 intakta gravstenar och Erik XIV:s grav. Epitafer från 1600-talets början, en fantastisk dopfunt, Högkoret och Stureskåpet tillverkat i Antwerpen och skänkt 1516 av Sten Sture den yngre och Kristina Gyllenstierna. Guide Michelin skriver att Västerås domkyrka har tre stjärnor - en kyrka värd att ta en omväg för.

Utanför kyrkan står Johannes Rudbeckius staty - ett verk av Carl Milles. Intill ligger Café Malin som serverar kaffe och godbitar. Gå gärna upp till övervåningen och se de tjusiga takmålningarna, även dessa utförda av Filip Månsson. Malin var Johannes andra hustru och den som fick honom att införa en flickskola i Västerås. Johannes Rudbeckius är ju annars mest känd för att ha grundlagt Sveriges första gymnasium 1623 efter tyskt manér. Han lägger också grunden för den första biologiska trädgården i anslutning till gymnasiet och organiserar måltidsmenyerna på fattighuset. Djäknarna i Västerås kunde med tiden undervisas i teologi, fysik, matematik, grekiska, latin, logik, politik och HEBREISKA. Skolans främsta uppgift var prästutbildning.

 

Kyrkbacken eller Backarne heter det gamla kvarteret norr om skolan. Här hittade vi kyrkans folk, lärare, präster och lite borgeliga karaktärer. Längre upp tog slummen vid, där bodde de rotlösa, de fattiga och de föraktade under många generationer. Mästermannen, eller stadens bödel bodde också i det här kvarteret. Livsvillkoren för folket på Kyrkbacken präglades inte bara av fattigdom utan också av stor ohälsa. Pesten härjade hårt i området 1623 då många avled. Kyrkbacken klarade sig undan 1800-talets modernare gatunät och sen ville man under 1900-taletes början riva. 1964 kom en ny stadsplan med föreskrifter om varlig sanering av Kyrkbacken. Vinter som sommar är det mysigt att strosa i Kyrkbacken. Sommartid öppnar ett och annat galleri och någon hantverksbutik. Har du nu krafter övre rekommenderar jag att du besöker Sven Ahlboms bibliotek. Det ligger bakom domkyrkan och vid botaniska trädgården. Modern arkitektur från 1956.

 

20210728_105825-01

Kiruna - en stadsvandring om jag vore guiden

Kiruna - en stadsvandring om jag vore guiden


Redan ankomstdagen den 22 juli 2021 fick jag en glimt av Kiruna. Camilla Bianco, kökschefen på ICE-Hotellet hämtade mig på Kiruna airport (ja den heter faktiskt så) för att köra mig till Jukkasjärvi. Hon hade med sig sin dotter på fyra år. Dottern pekade ut var Kirunas bästa lekplats ligger. Du undrar säkert. Jo jag har varit där och tittat. Gruvstadsparken heter den idag. Jag ska berätta om den lite längre fram.

 

Med bilen svängde Camilla in till Folkets Hus Kiruna - det här är centrum sa Camilla. Jag kände på en gång att jag måste tillbaka.

 

Efter fem dagars arbete i Jukkasjärvi for jag en varm eftermiddag med lokalbussen till Kiruna. Busstationen med sin ikoniska takkonstruktion framför den gamla entrén påminner lite om svampen på Stureplan i Stockholm.

 

Jag genar över gräsmattan ovanför busshållplatsen och ser en röd spännande byggnad med spånklädd fasad - jag tänker på villorna på Djurgården. Men byggnaden känns bekant - stilen. Jag tänker på Tennispaviljongen på Östermalm. Visst den här byggnaden - den gamla brandstationen är förstås mindre men ändå. Här är arkitekten Gustaf Wickman - och visst klingar namnet bekant!?! Reinholds Ångbageri & Conditori Aktiebolag byggnader är en av de få kvarstående byggnaderna från Konst-och industriutställningen i Stockholm 1897 (numera heter byggnaden Ulla Winbladh). Gustaf Wickman ritade även nya Slakthuset vid Globen. Brandstationen är från 1909.

 

Brandtornet fungerade både som utkikstorn och för att ge möjlighet för brandmännen att hänga upp sina slangar på tork. I början av 1900-talet reglerades brandförsvaret här enligt en så kallad Brandrulla. Det innebar att alla boende i staden ingick i en slags brandkårsutryckning och när stadens sirener ljöd skulle man infinna sig på sin post. En historisk stenhuggare vid namn Mossberg berättar: Då det blev en eldsvåda sprang dom kring vägarna o tuta i lurar så man vakna. Och då man skulle hämta kärrerna, hände det ju, att de flesta inte kommit, och där slet man och drog kärrerna i snö och elände, så man var färdig ge opp, då man kom till brandplatsen. 

 

Kiruna gamla brandstation användes fram till 1994 när en ny räddningstjänst stod klar. Idag fungerar stationen som kontor och bostäder.

 

Ett stenkast bort på stadsplanens högsta punkt tronar Kiruna kyrka och klocktorn. Det sägs att platsen höjdes några meter, vilket nästan kan ses runt platsen. Klockstapeln uppfördes först och var färdig 1907, kyrkan stod färdig först 1912.

Även här var Gustav Wickman arkitekt. Han använder återigen fasadspån för att stärka känslan av det nationalromantiska idealet.

 

Visst har jag läst om kyrkan tidigare, men jag kunde inte föreställa mig hur kyrkan skulle se ut invändigt. Formen på kyrkan är hämtad från den samiska kåtan. De stora timmerstockarna fanns inte lokalt här, utan sägs vara hämtade i Ryssland och transporterade med båt till Narvik och vidare hit. Kyrkan är som ett allkonstverk där flera konstnärer varit verksamma. Prins Eugen utför altartavlan med sin målning över paradiset. Konstnären Christian Eriksson har gjort de 12 förgyllda skulpturerna som syns runtom fasaden. Han står även bakom den snidade reliefen ovanför entrén. Det måste ha varit en stor ära för dessa konstnärer att få komma hela vägen upp till Kiruna för att smycka kyrkan. Man prövade att måla kyrkan både vit och orange innan man beslutade sig för att den röda färgen var den rätta, den skulle bära det svenska traditionsarvet.

 

Du har säkert läst att Kiruna kyrka ska flyttas. Den nya placeringen är intill kyrkogården som ligger i den nya stadskärnan. Flytten kommer troligtvis att ske 2025-2026. Exakt hur flytten ska ske är oklart, i ett stycke eller i flera bitar.

 

Kiruna stadsplan har upprättats av Gustav Wickman tillsammans med Per Olof Hallman. Den sistnämnde känner du säkert igen från mina stadsvandringar i Lärkstaden, Röda bergen och Enskede trädgårdsstad. Stadsplanen anlades efter kontinentala idéer och blev den första i sitt slag i Norden. I stället för en traditionell rutnätsplan som var vanligt i gamla romerska städer, engelska och tyska...är Kirunas stadsplan organiskt utformad och anpassad efter terrängen.

 

Jag tar mig ner mot centrum av Kiruna och slås här och där av färgglada renar högt och lågt. Renarna pryder både fasader och gathörn. Det lär ha börjat som ett mindre konstprojekt där de olika färgerna är knutna till olika samebyar och företag. Det finns ett 20-tal renar i olika utförande runt om i staden och alla har sin egen agenda. Ibland försvinner en ren, om den stjäls eller inte är det svårt att säga. Man vill tydligen inte avslöja för mycket om renarna, det ska vara lite hemlighetsfullt har jag förstått.

I centrum märks flytten, flera butiker har stängt ner, andra försöker överleva. Scandic Ferrum är en av kultbyggnaderna i staden och uppfördes 1969. Ett fulsnyggt bygge i gamla centrum. Jag har genom en guidekollega fått höra att det finns en utsiktsplats på tredje våningen. Jag går in i receptionen och presenterar mig som guide och frågar snällt om det var möjligt att få åka upp och beundra utsikten samt ta några kort. Jovisst - svarade en vänlig receptionist. Hon hade inte tid att själv följa med men hon nickade bort till höger och förklarade för mig att jag skulle ta personalhissen till tredjevåningen och sedan följa skyltarna. Utsikten var magnifik. Jag undrar varför inte fler ges möjligheten att komma hit upp. I övrigt lämnar hotellet inget storslaget minne...men det är kanske för att det också skall rivas.

 

Strax intill står Folkets Hus, som idag inhyser en liten souvenirbutik, information från turistbyråerna i staden samt som oftast även reautförsäljning av kläder. Här erbjöd man tidigare bio, teater och konferens i många år.

 

Ner till vänster ligger ett verkligt spännande kvarter - Ortdrivaren. Här står byggnader av arkitekten Ralph Erskine från tidigt 60-tal. Arkitekten gav kvarteret en klimatanpassad arkitektur med mjuka former i syfte att dämpa vindar och minska skuggbildning på norrsidan. Färgerna sägs vara inspirerade av midnattssolen och marken och detaljer påminner om gruvdriften. Byggnaderna har i folkmun fyndiga namn som Spottkoppen, Snusdosan, Herrens pris, Berlinmuren och Mullbänken. Stildraget är betong-brutalism från 1960-talet. Som Arkitekturskolans byggnad i Stockholm. Hela det här kvarteret ska rivas 2023.

 

På andra sidan gatan stod stadshuset. Stadshuset ritades av Arthur von Schmalensee, hade fått många priser och revs redan 2019. Byggnadens namn var Igloo, kall på utsidan och mer öppen på insidan. Den stora stadshushallen kallades för Kirunabornas vardagsrum och användes likt Stockholms stadshus till stora arrangemang. Kvar blev bara stadshustornet som med tiden kom att flytta till nya stadshuset i nya centrum.

 

Där stadshuset stod ligger idag Gruvstadsparken. Den stora förändringen av staden påverkar givetvis många Kirunabor, men här säger man att ingen ska behöva ha gruvan som närmsta granne. Därför har Gruvstadsparken skapats och den ligger mellan bostadsområdet och gruvindustriområdet.

 

Jag har inte själv besökt gamla stadshuset, men med teknikens hjälp och länken nedan går det utmärkt att göra en digital rundvandring.  https://norrbottensmuseum.se/panorama/kiruna_stadshus/stadshus.html

 

Jag har läst att Gruvstadsparken är unik eftersom den kommer att flyttas i etapper så länge gruvbrytningen pågår. Parken rör sig alltså mot staden i takt med deformationerna - men ligger alltid steget före. Här finns ett parkområde med lekparker och parkbänkar som ska skapa en mjuk övergång mellan gruva och stad. Här finns också grillplatser, ute-gym och skateramp.

 

När jag blir hungrig i Kiruna går jag gärna till Stejk - de lagar norrländsk streetfood. Långa mackor eller sub fyllda med ren och älgkött, dressing och annat gott.

Att sitta i deras samekåta intill den sprakande elden är stort.

 

I området kring Hjalmar Lundbohmsvägen och Reenstiernas gata ligger många vackra hus. Här går jag ofta för att bara koppla av - njuta av utsikterna och andas frisk luft. Jag kikar in lite bakom de pampiga husen och ser att det på många gårdar står ladugårdar och uthus kvar. Så speciellt.

 

En gång orkade jag uppför Luossavaara-berget och njöt utsikten. Den är magisk.

Strax nedanför ligger några av stadens bäst bevarade träkåkar. Hjalmar Lundbohmsgård bland annat som tidigare varit bostad och museum.

 

Hjalmar Lundbohm utsågs till disponent år 1900 och brukar nämnas som Kirunas grundare. Han var en verksamhetsledare och hade ett stort kontaktnät, med bland annat arkitekter och konstnärer. Han var utbildad geolog och det var som statsgeolog han gjorde sitt första besök i Kiruna 1890. Hjalmar Lundbohmsgården, dåvarande ”disponentbostaden”, uppfördes i fyra etapper mellan åren 1895 och 1909. Lundbohms vänner, konstnären Christian Eriksson och arkitekten Elis Benckert har utfört ritningarna. Några år senare flyttades en timring (äldre träbyggnadsteknik) dit, och kompletterade gårdsmiljön. Byggnaden räknas som Kirunas första byggnad. Hjalmar Lundbohmsgården, är en av de byggnader med kulturhistoriskt värde som flyttats i och med gruvbrytningen.

Gården skyddas som byggnadsminne och är uppförd med ett rikt arkitektur-och konstnärsideal. Gården restaureras just nu och kommer sedan att öppna för allmänheten. 

 

Hjalmar Lundbohms monumentala gravplats ligger i kyrkoskogen till höger om Kiruna kyrka och kommer också behöva hanteras i och med stadsomvandlingen. Totalt är det 42 byggnader som kommer att flyttas. Byggnaderna flyttas i olika etapper och är valda efter deras kulturhistoriska värde och stor omsorg läggs på deras nya placeringar som är valda för att efterlikna den ursprungliga platsen.

 

Precis som gamla stadshuset var ett resultat av en arkitekttävling utlystes en arkitekttävling för ett nytt stadshus, där Henning Larsen Architects vann.

 

2018 stod Kirunas nya stadshus, som fick namnet Kristallen, klar som första byggnad i nya stadskärnan. Byggnaden innehåller även Norrbottens länskonstmuseum; Konstmuseet i norr. Konsten har alltid varit viktig i Kiruna och kommunen har idag en stor konstsamling samt ett konststipendium, Kirunastipendiet.

 

Klockstapeln är designad av Konrad Hernelind och är skapad av stadens eget järn och utsmyckad av konstnären Bror Marklund.

 

Vill du veta mer om hur Kiruna utvecklas rekommenderar jag denna 13 minuter långa film på youtube

https://youtu.be/wWgPYfoBH20

20210728_143907-01.jpeg
Stejk-streetfood-foodtruck
Verdeverdetravel_dengronaguiden_sapminuttisiida_samekata_20210725_140609-01

Samekultur 24 september 2021

Nu har jag varit i Lappland i mer än 60 dagar, och om dryga 30 dagar är det dags att åka hem igen. I blogginlägget jag skrev i augusti uttryckte jag mig kanske lite klumpigt. Jag skrev att jag känner mig totalt isolerad från kultur bortsett från den underbara naturen. Vad jag menar är att jag saknar möjligheten att gå på bio, café, museum samt att stadsvandra.

 

I gengäld har denna tid gett mig mycket tid till eftertanke och funderingar. Jukkasjärvi bjuder ju på ett begränsat utbud av upplevelser. Här finns ICE-Hotellet, ICE-baren och restaurangen där jag jobbar. Vidare finns en Coop-nära, vår vackra kyrka och Nutti Sámi Siida, ett friluftsmuseum med samisk kultur.

 

Jukkasjärvi omnämns första gången på 1500-talet, då av en fogde vid namn Olof Henriksson. Han hade fiskerätten här. Byn fick sina första invånare på 1600-talet, men länge bodde enbart församlingens präst och klockare i byn. På 1700-talet kom flera finskspråkiga familjer att slå sig ner här. Nordsamiska som språket heter här säger inte Jukkasjärvi men Čohkkiras vilket betyder mötesplats. Jukkasjärvi är istället finska och meänkieli och betyder mötesplats vid vattnet och det kan ju passa bra då samhället med 687 invånare ligger på den norra stranden av Torne älv.

 

Om du som jag besöker Jukkasjärvi under sommarhalvåret så har de öppet onsdag - söndag och jag rekommenderar dig att betala kostnaden av 220 kronor för att få  möta renar på nära håll, lära dig mer om samisk kultur, du kan få smaka på samiska delikatesser, låta hela familjen prova lekplatsen Mini Sápmi och titta på fantastiskt hantverk.

 

Här berättar man att samerna lever i Ryssland, Finland, Norge och Sverige och området där samer alltid bott kallas Sápmi. I Sverige uppskattas samernas antal någonstans mellan 20 och 40 000 samer, siffran är svår att bedöma eftersom det inte finns några folkräkningar som säger vilket folkslag man tillhör. Samerna är ett av världens urfolk och de har levt på samma plats i evigheter. Vi känner inte till varifrån de kom första gången. Vi vet dock att det fanns samer långt innan de Nordiska länderna bildades. Visst visste jag att samerna hade en egen kultur, ett eget språk - men att de hade en egen flagga och en nationalsång har jag lärt mig här.

 

Kolten är den traditionella samiska klädnaden. Genom kolten visar du vem du är och varifrån du kommer. Kolten visar för icke-samer att du tillhör Sápmi. För många samer stärker kolten den samiska identiteten. Kolten signalerar till andra vilket område du kommer ifrån och därmed vilken samiska du talar. Till och med släktskap kan signaleras. Varje kolt är unik i modell i design form och sömnad och varje familj har sin egen sömmerska. Till kolten bärs vanligtvis bälte skor och skoband. Ofta används även smycken handskar, byxor och mössa. I norr är det vanligare med stora silversmycken, silkessjalar och dekorativa band. I syd är det vanligare med barmkläder och tennbroderier. Precis som förr sys kolten av kläde och vadmal. Vintermodellerna syns ofta av päls och killing. Innan dagens traditionella blå, röd, grön och gula färger kom så syddes koltar i grått och vitt. Likt andra kläder finns det även trender hos kolten och den moderniseras. Idag sys koltar i fler material och mönster än förr och samiskt-inspirerade kläder finns att köpa. Trots moderniseringn och den friare designen finns de traditionella reglerna kring koltens utseende kvar.

 

Traditionell samisk slöjd är viktigt för samernas kultur. De har i alla tider tillverkat sina egna redskap och kläder. Förr tillverkades alla föremål för eget bruk. Under nomadsamhällets flyttningar fanns det inte plats för saker man inte behövde. Det som följde med under flytten fyllde en funktion och föremålen var anpassade efter det resande livet. Föremålen har skapats utifrån tillgängligt material och de krav som ställts för det nomadiska levnadssättet. Materialen hämtades från naturen och renen men också rötter, björknäver, skinn, senor, renhorn med mera. Föremålen skulle vara lätta och funktionella men det var även viktigt att de skulle vara vackra.

 

Många bruksföremål har levt vidare i konsthantverket gällande material, form och mönster. Slöjd från olika delar av Sápmi har lokala variationer vilket gör att det går att se från vilket område slöjden kommer ifrån. Förvaringskärl är exempel på bruksföremål som användes i hushållet. De tillverkades ofta av björkvrilar eller rotknölar. Mjölkstävan, användes vid mjölkningen av renen. Den var formgiven så att mjölken inte skulle spillas ut. Kniven var och är ett av de viktigaste redskapen i den samiska vardagen. Den används till det mesta, i rengärdet såväl som i hemmet. De skickligaste slöjdarnas knivar har idag blivit dyrbara konsthantverk mer än ett praktiskt bruksföremål.

 

Slöjdtraditionerna har gått i arv från generation till generation. Samerna har varit öppna för intryck av möten med andra folk och det har påverkat slöjdhantverket,  samtidigt som man även hållit fast i traditionerna. Nu har den traditionskedjan förändrats. Många samebarn har inte möjlighet att lära sig hantverket i hemmet, utan ansvaret läggs ofta på förskolor och skolor. Här fyller Samernas Utbildningscentrum en viktig funktion. Det finns också möjlighet att läsa sameslöjd på Samiska högskolan i Kautokeino.

 

Den samiska traditionella bostaden heter kåta. Det finns såväl flyttbara som stationära kåtor, vilket avspeglar att samerna ofta levt som nomader men även haft fasta visten dit de återkommit år efter år. Kåtorna har konstruerats på olika sätt, men i sin traditionella utformning har den alltid en eldstad i mitten och därovanför ett öppet rökhål. Modernare stationära kåtor kan i stället vara försedda med vedspis med skorsten.

 

Den enklaste formen av kåta är klykstångskåtan och den kan man se här i Jukkasjärvi. Den bärande stommen utgörs där av tre stänger som alla har en klyka i spetsen. Dessa stänger kopplas ihop till en trefot som utgör kåtans topp. Mot trefoten reses sedan ytterligare ett 20-tal raka stänger så att en kon med cirkelformigt bottenplan bildas. Över stängerna sveps en tältduk bestående av två halvor vilka läggs på bakifrån och framåt mot dörröppningen längs vardera sidan. Tvärs över den övre delen av kåtans inre läggs en stång som får vila på kvarsittande grenklykor eller binds fast vid kåtastängerna med snören. Därifrån kan kokgrytan hängas rakt ner över elden. Dörren består av ett stycke duk som hålls utspärrat av träspjälor och som hängs i ett snöre i en av stängerna över dörröppningen. Den här typen av kåta är känd från hela det samiska området och ned i Dalarna och Äppelbo där Linné 1734 beskriver den så bra.

 

Klykstångskåtan är känd från så gott om hela det samiska området, Linné beskriver en sådan i Äppelbo 1734. Golvytan inuti en kåta har traditionellt varit uppdelad mellan olika funktioner. Den innersta delen, mittemot dörren, där förvaras kokkärl och matvaror, och där finns en öppning för att reglera dragen. I äldre tid var det ett heligt utrymme, och så sent som på 1600-talet användes öppningen för att föra in heliga ting i kåtan. Det var genom öppningen som den samiska trumman togs in i kåtan, liksom vilt och fisk (mjölk, ost och smör fick däremot föras in genom den vanliga dörren). När en björn nedlagts skulle de framgångsrika jägarna också krypa in i kåtan genom öppningen. Det var förbjudet att stiga över öppningen, i synnerhet för kvinnor. Husmodern hade sin fasta plats i kåtan, intill henne satt husfadern och närmast ingången satt barnen. På den andra sidan härden satt vuxna barn, tjänstefolk och gäster. I en traditionell kåta finns inga möbler utan man sitter eller ligger direkt på golvet. Golvet täcks av en risbädd, av björk eller dvärgbjörk eller gran beroende på var i naturen man är. Ovanpå riset ligger renskinn.

 

 

Getmjölk var förr ett viktigt tillskott i kosten. En bra mjölkget gav cirka en liter per mjölkning medan en ren inte gav mer än en deciliter. Getterna var duktiga att gå i fjällen och kunde följa med under flytten med renrajd. De sprang lösa under dagarna och betade runt vistena. I getkåtan fick de skydd mot myggen under nätterna. Under vintermånaderna inhystes getterna hos bofasta samer eller svenskar. Getskötseln upphörde i mitten av 1960-talet. Getkåtan var byggd av björkslanor, näver och torv.

 

Renen är dock det viktigaste djuret. Samer har fiskat och jagat renar och älgar och andra djur sedan urminnes tider. Några renar tämjde man för att bära saker.

På 1600-talet ville kungen ha mer skatt av samerna och det var då man började att tämja fler renar och samla ihop större renhjordar. I dag finns det inga vilda renar kvar i Sverige. Alla renar har en ägare och på renens öron kan man se vem som äger den.

Fjällren (Rangifter tarandus) är den vanligaste renen här i Lappland. Den kan bli 120-220 cm lång, få en mankhöjd på 87-140 cm, handjuret väger upp till 110 kg och hondjuret 80 kg.

 

Hela renen är täckt av päls. Pälsen består av två sorters hår. Renen är idisslare och har fyra magar. Renen ställer höga krav på sin föda. Klövarna är stora vilket gör att renen enkelt kan gå uppe på snöj. Klövarna är också utmärkta att gräva med. För att inte bli kall så värmer renen upp det kalla blodet som kommer upp från klövarna. Renlav är favoritfödan men den äter också ca 250 olika sorters gröna växter. Både honor och hanar har horn som fälls varje år. Renens fiender är lo, järv, varg, björn och kungsörn.

Alla renar måste bedövas innan slakt. Det fanns år 2014 totalt 15 godkända slakterier och samebyar med tillstånd att slakta renar.

 

Samerna har tre språkgrupper och inom dessa grupper finns flera språk. I Sverige talas mest nordsamiska. Men alla samer kan inte samiska. Många valde att gå den svenska vägen, svensk skola svenska system. Det ville att deras barn skulle göra samma sak. 10 procent av samerna i Sverige arbetar idag med renar, andra arbetar med konst, slöjd och musik. En del med turism. En del med nyheter och film. Många andra har vanliga jobb i det svenska samhället.

Första gången någon skrev något om samer var för 2 tusen år sedan. En romersk historiker skriver om ett folk han kallar fenni. Av beskrivningen förstår vi att det var samernas förfäder. Några hundra år senare skriver en annan historiker att samer åker skidor och har kläder av päls. Han kallar folket för skridfinner.

 

Förut hade samerna en egen tro där de delade upp världen i tre delar:

· den underjordiska världen

· den jordiska världen och

· den himmelska världen.

Alla tre världarna hade egna gudar. Senare blev samer kristna under tvång. Men också många av fri vilja. Den gamla naturreligionen finns inte kvar. Bara minnen och tankar om livet. Vi vet inte så mycket om den gamla naturreligionen. Man gissar att den liknar naturreligioner från Sibirien.

Vinden känner sin glädje av att driva snö” - en dikt av en samisk poet.

 

Samerna har tre språkgrupper och inom dessa grupper finns flera språk. I Sverige talas mest nordsamiska. Men alla samer kan inte samiska. Många valde att gå den svenska vägen, svensk skola svenska system. Det ville att deras barn skulle göra samma sak. 10 procent av samerna i Sverige arbetar idag med renar, andra arbetar med konst, slöjd och musik. En del med turism. En del med nyheter och film. Många andra har vanliga jobb i det svenska samhället.

 

Förr tyckte man inte om att en del samer gick i sämre skolor. Man tyckte inte om att staten tog mark och renar från samerna. Diskussionerna gick vilda om att samer inte fick ha både kor och renar. De som inte hade renar var inte längre samer, tyckte staten.

Staten tvingade vissa familjer att flytta iväg med sina renar. Det fanns inte plats för alla renar i norr. Om de inte flyttade hotade staten att döda deras renar. Då skulle de inte ha något alls att leva av.

 

Samer bildar organisationer för att bli starkare tillsammans. Till exempel organisationen Sameätnam och Svenska samernas riksförbund. Det finns också många lokala sameföreningar. Sametinget i Sverige är en myndighet under regeringen som började arbeta år 1993. Det jobbar ungefär 60 personer på Sametinget. De jobbar med frågor som rör samer. Till exempel språk, kultur, rennäring och information.

Sametinget är också samernas riksdag. Folket röstar vem som ska vara med. Det finns 31 ledamöter i Sametinget. De träffas 3 gånger per år. Val till Sametinget sker vart 4:e år. Då blir det nya ledamöter. Då har man en högtidlig invigning. Då kommer kungen eller kronprinsessan.

Sametinget ska vara samernas röst i Sverige men det har liten makt och kan inte skapa lagar. De kan bara säga vad de tycker. Samerna som folk har ingen plats i Sveriges riksdag. Samerna är allt för få.

Det finns mycket mer att läsa om samernas kulturliv om du är intresserad, här är två länkar att följa https://www.sametinget.se/ och www.samer.se

 

Avslutningsvis en samisk dikt jag hittade i Jukkasjärvi som jag fastnade för; 

 

Kylan sprakar och vill in, hittar en springa träffar värmen, börjar ryka, tar för sig och förintas”.

©2022 Den gröna guiden by VerdeVerde Travel